Sunday 2nd of July

Sommartider... hej... hej... sommartider?
Snart börjar semestrarna och jag har lite svårt att få in stämningen riktigt. Det har varit några fina sommardagar, men de har kunnat räknas på ena handens fingrar. Här i Bohuslän har det blåst kallt under vintern, våren och slutligen sommaren. Före helgen var det på gränsen till storm under två dagar. Ibland har det regnat också! Om man varit inomhus hela vintern och nästan hela våren så är det svårt att vara inomhus och kunna sysselsätta sig med något som känns kul.

Till saken hör att vi även väntar på att få huset dränerat eftersom det börjar bli fuktigt i källaren. Det blev utlovat att påbörjas i slutet av maj. Vi kan väl säga så här: Han sa inte vilket år! Så i ärlighetens namn, det är även svårt att sysselsätta sig i trädgården för det känns inte som om det är någon idé.

Jag har även planer på att underhållsmåla garaget, Friggisen och fastukvisten. Men det blåser och regnar för mycket för att det arbetet kan påbörjas. Något som jag däremot har gjort eller snarare fortsatt med är den "dödstädning" som jag började med redan när jag fick min diagnos. Det är ett arbete som man kan hålla på med hela resten av sitt liv. Det blir färre saker varje gång, men det är en process att omvärdera det som ändå blir kvar varje gång. Det är en svår skilsmässoprocess där funderingen när man använde det senast måste ingå och sannolikheten att man kommer sakna det om fem år, eller något sånt. Förmodligen kommer man inte göra det, men det får tiden utvisa. Om fem år kanske jag inte äger mer personliga prylar än vad som ryms i en 125 liters plastsäck.  Det kan låta mycket, men det är faktiskt inte det. Jag är nästan där!

Fördelen med städningen är att allt som ligger och dräller till ingen eller föga nytta tar en massa energi som kan användas till nyttigare saker, som att ta hand om sig själv. Dessutom blir det bättre ordning i skåp och hyllor och lättare att städa, helt uppenbart. 

Mina studier går ganska bra, har i och för sig missat två tentor. En missade jag för att jag inte hade lust att göra den och får en ny chans strax före jul - om jag vill! Den andra missade jag eftersom jag var på Kuba och ville inte göra om den mitt i de andra kurserna som jag klarade. Den kan jag lämna in i slutet av september. Men inga ledsna miner eftersom jag från början tänkt att plugga halvtid och hade det gått igenom så hade jag ändå inte varit klar förrän nästa vår.

På "poolmanfronten intet nytt". Jag var i kontakt med Länsstyrelsen eftersom jag varken sett eller hört något beslut från dem. Min klagan skickades in 18 augusti och det finns fortfarande inget beslut därifrån. Orsaken är den skur av överklagan Länsstyrelsen fått från alla som, helt plötsligt, inser att det kommer att byggas baracker och annat för att klara den bostadsbrist som finns. Men jag fick en försäkran att min klagan inte var glömd, den är bara inte prioriterad. Vad poolman själv beträffar har han insett att det är lättare att klippa gräsmattan regelbunden framför att försöka plåga gräsklippare och grannar med att forcera meterhögt gräs. Poolen har inte blivit nyttjad än för i år, det kan vara vädret men jag misstänker att den är ganska slemmig att bada i eftersom pumpen aldrig är igång och han rengör den inte mer än nödvändigt. Eller så har barnen insett att det inte är roligt att guppa i en oval folkpool när det finns både hav och sjö inom räckhåll?

Monday 22:nd of May


Goddaggens!

Och vad har jag att berätta om? Absolut ingenting! Det händer inte mycket när man går hemma och är friskt! Jag läser lite pedagogik-kurser och ämnet är för mig väldigt flummigt och tråkigt. Men jag tror att det är nödvändigt att gå kurserna för att få ett jobb överhuvudtaget vid min ålder! Men det är bara att kämpa på och om ett par veckor är det "sommarlov"!

Planerna framåt är att underhålla, eller snarare måla friggeboden, garaget och farstukvisten. Det var några år sedan vi målade det vitt och nu är det smutsvitt med inslag av alger. Det är egentligen inget brådskande men det ser inte så vackert ut. Andra planer är att dränera om huset och då tänkte jag passa på att måla husgrunden för där börjar färgen flagna betänkligt. Den stora frågan blir vilken färg vi ska välja. Grått, brunt eller något mittemellan? Eller kanske rosa?

Resten av sommaren kommer säkert att gå åt till att fundera över hur trädgården ska se ut efter dräneringen. Vi har bestämt oss för att inte ha rabatter runt huset utan lägga grus intill grunden och använda oss av olika stora krukor istället. Men det blir otroligt mycket kantsten som jag vill göra något fint av. Har tidigare lagt ut kantsten i cirklar på gräsmattan och tycker att det blir väldigt trevliga rabatter av det. Men eftersom jag inte riktigt vet hur mycket som försvinner i hanteringen så är det svårt att veta hur många växter jag behöver rädda. Det är inte så många, egentligen. Men jag har en svår kärlek till mina pioner som är en rest av en rosenträdgård jag hade en gång för länge sedan och som dog under en kall och bar vinter och vår.

Förra veckan tog jag och maken en tripp till Prag med några vänner. Vi fick uppleva den sommar som vi hoppas ska komma till Sverige någon gång. Stan är vacker men eftersom varken han eller jag är speciellt kulturintresserade så hade vi väl inte det så roligt och fascinerande som våra vänner. Maten var rätt billig, speciellt om man väljer tjeckisk mat som jag är uppvuxen på och tycker är god. Vinet, om man väljer inhemskt, är också billigt och faktiskt gott.

Eftersom Prag är en modestad så fanns det många klädaffärer att skrutta och gå i. Men eftersom jag inte behöver några kläder så blev det inte något handlat. Jag köpte ett armband som ingår i en serie som jag påbörjade för länge sedan och som tillverkarna slutat att tillverka. Det kändes som om det gäller att passa på när man har chansen att hitta det.

Stan är onekligen vacker, men det är Karibien också om man säger så. Så fortsättningsvis ska vi spara och satsa våra stålar på Västindien eller Miami Beach har vi bestämt. Europeiska städer på vårkanten kan vi ta när vi går med våra rollatorer och inte orkar resa längre än så.


Jaha, så var det två tentor kvar innan terminen är avslutad och det känns som om jag har kollen på det mesta. Jag missade en tenta totalt eftersom jag var i Kuba under tiden och den tänkte jag göra till hösten. Sedan var det en kurs före jul som jag inte orkade med, ens en gång. Men den är inlämnad och klar för bedömning. Ser inte att det kommer att bli något problem. Så med lite tur har jag bara den till hösten att göra färdigt under sommaren. Jag har sökt fler kurser till hösten, bland annat att ta kandidaten i Pedagogik, hur flummigt det än är. Men tar jag mej inte in på den kursen så finns det fler kurser man kan ta. Jag hittade några "specialkurser" för avdankade överliggare som jag och som jag hellre vill läsa än pedagogik. Men någonstans måste jag bli klar med något!


Thursday 9th of March

Jag tittade på några kort som en vän tog. Det var inga speciella kort som kommer att gå till någon tävling än mindre till historia. Ett föreställer mig där jag står och tar lite mat från en bricka! Inget märkvärdigt, bara en bilddokumentation från ett damklubbsmöte bland några tjejer. Det hade inte ens något med den internationella kvinnodagen att göra. Vi berörde det inte ens. Vårt syfte är att samla in pengar till Bröstcancerfonden (inte Cancerfonden). Vi är fria, oberoende kvinnor som vet att vi har det relativt bra.

Det som slår mig är att jag, utseendemässigt börjar likna min mamma. Jag är fortfarande inte lika kraftig som hon var (matchvikten var 110 kg när hon var som störst), även om jag är på G - om man säger så, så jag är lite smalare i ansiktet än jag minns hennes. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker om det eller inte. Hon var vacker när hon var ung, men när hon blev äldre så slarvade hon med utseendet rejält. Bland annat så struntade hon i att gå till tandläkaren för det var för dyrt, enligt henne. Resultatet blev att hon såg väldigt konstig ut runt munnen alltefter tänderna lossnade. Till slut skaffade hon sig en tandbrygga men utseendet blev aldrig riktigt återställd. Hon hade vanligtvis väldigt välvårdat hår, men när pappa dog så lät hon det växa eftersom hon inte hade lust att betala för taxi.  Där hon bodde hade hon lätt kunnat ta "komplettering" för att landa på närmaste busshållplats och sedan ta sig till stan. Men att åka kommunalt var hon alldeles för bekväm för. Så det fick bli som det blev. När hon dog hade håret vuxit vilt i åtta år så hon låg på sjukhussängen med en lång fläta som låg på bröstet och såg ut som en indianprinsessa.

Idag fick jag reda på att mammas granne och bästa väninna dött i slutet av januari. Hon dog i en, för oss, välbekant sjukdom och hon var kroniskt cancersjuk i 7-8 år. Jag kände henne egentligen inte även om jag pratat med henne flera gånger, både före och efter min mammas död. Men nu är hennes plågor över och hon får vila i frid.

Annars händer det inte så mycket här utan dagarna kommer och går. Snön håller på att smälta bort och nästa vecka har vädergudarna lovat att våren kommer. Jag måste erkänna att jag har nog aldrig frusit så mycket som den här veckan. Och jag längtar till våren så att jag kan ta långa promenader i vårsolen och leta efter vårtecken. Blåsippor, tussilago...

Sunday 5th of March

Det händer inte mycket här! Ingen sjukdom och inget jobb. Eller rättare sagt, jag har nog aldrig skrivit mycket om jobbet på den här bloggen. Det är ovidkommande när man tänker efter.

Och så kom äntligen vintern, fast onödigt sent! Det viner in en kall nordan som har med sig blötsnö. Den är tung, kan jag säga för jag har precis skottat bort den från dörren så att man kan komma ut i morgon. Men trots en viss pessimism så känns det bra, jag behöver inte kliva upp i svinottan och ta mig till stationen i knähög snö. De tiderna är förbi för ett tag åtminstone.

Förra veckan hade jag mitt första möte med Trygghetsrådet och min handläggare verkade bra. En kvinna som förmodligen är ungefär lika gammal som jag. Jag berättade mina tankar och hon bekräftade att landet låg ungefär där jag trodde att den befann sig. För de som bor i större städer är kanske inte medvetna om att mindre städer har arbetsmarknad, men den är lite "enformig". Det som behövs är lärare och sjuksköterskor. Och jag är "varken eller".  Eftersom jag är varslad och arbetsbefriad har jag tagit mig friheten att läsa pedagogik på distans så länge jag får och kan. Och det tyckte hon var bra.  Men det betyder inte att jag får jobb lättare, men det ser bättre ut i CV:t.

Innan jag blev antagen så hade jag sökt en massa olika kurser på halvtid och distans men det har alltid verkat helt omöjligt att bli antagen så vida man inte söker kurser i ämnet "Ave Maria" eller andra konstiga ämnen som jag inte har en aning om att de fanns. Inget som jag varit intresserad av och jag tror att det är lite svårt att övertyga en potentiell arbetsgivare att jag är en hejare på "Fader vår" när det behövs! Jag har i alla fall fått en förklaring till varför det har varit svårt. Man får tydligen studera på halvtid om man är arbetslös! Och det förklarar varför det är svårt att komma in på halvtidskurser. Nåja, jag är fortfarande så pass klipsk i skallen att en heltid fungerar så länge. 

För att få dagarna att gå sitter jag och läser kurslitteratur, går på stan och fönstershoppar och städar när andan faller på. Städningen är lite si och så med, för egentligen väntar jag på våren så att jag kan putsa fönstren och vädra ut samtidigt. Men det är numera dammfritt och undanplockat varje dag. Det blir lite långsamt ibland för jag väntar på att våren ska komma och jag kan ta mina underbara långpromenader. Jag hoppas att det inte ska ta alltför lång tid tills jag kan börja. Våren ser ut att komma redan på torsdag eftermiddag! 



Thursday 22nd February

Vad gör man när vädret är varannandagsdimmig? Jag passade på att åka till Kuba! Egentligen var det en present från oss till oss - maken och jag firade silverbröllop sommaren 2016... ähhh... Eller så här är det!

Vi planerade lite smått att vi skulle göra något speciellt till sommaren 2017 eftersom vi skulle fira vår 25-åriga bröllopsdag. Haken var att den redan inträffade förra sommaren och vi råkade missa den med ett år. Så när vi upptäckte det så beställde vi en resa till Kuba eftersom maken ville dit. Alternativet var Sydafrika. Men som de flesta spekulerar så försvinner det gamla Kuba med sina fantastiska amerikanare snart och efter att varit där så betvivlar jag det starkt utan tror att de flesta som vill vara med om det har relativt gott om tid kvar.

Hur var det i Kuba? Folket är otroligt fattiga och det fattas precis allt för att vardagen ska fungera. Tvål, barnhygienartiklar, kläder, skor, kräm... pengar! Alla, oavsett hudfärg, yrkesutbildning, sexuell läggning eller könstillhörighet tjänar ungefär mellan 1100kr - 2200 kr i månaden. Alla har heltidsjobb med 8-timmarsarbetsdag och ingen kan överleva på lönen så de flesta försöker även skaffa sig en sidoinkomst. Det kan vara allt som omgivningen behöver hjälp med, cykelreparationer, sömmerskor, tvätterier, krog m.m.

Turismen i Kuba är en relativt ny företeelse då Fidel Castro var emot det men på något sätt började landets regim ändra sig, eftersom turister tar med sig välbehövligt kapital. De allra flesta resor till Kuba är arrangerade av Kubas regering eller något kansli som tillhör regeringen. Så resebyråerna köper "platser" för att i sin tur kunna erbjuda sin kunder en resa till Karibiens vintriga klimat, vilket är ca 32 grader i luften och 28 i vattnet. Oavsett vad man tycker om Kuba och dess politik så kan man inte klaga på deras väder.

För min del innebar resan en kulturresa med tre dagar i La Habana. Staden är väldigt sliten och man har inte renoverat mycket de sista 60 åren. Det är på senare tid kubanerna insett att många byggnader är "turist-kapital" och börjat restaurera stadens kärna och vissa delar är UNESCO-skyddade. Men som med allt annat i Kuba - det fattas pengar, massor av pengar - så detta kommer att ta lång tid! Men det blev den obligatoriska stadspromenaden med destination Havanna Clubs historia på deras museum. En annan stor man som man inte lyckas undkomma är nobelpristagaren i litteratur 1954, Ernest Hemmingway, som hade ett av sina hem i Havanna under mitten av 1900-talet. Givetvis blev det en tur till hans villa som nu är museum och helt orört sedan Hemmingway valde att skjuta sig själv i skallen 1961. Och vi fick även chansen att ta del av hans "krogrundor" med besök såväl på favoritrestaurangen, favorithotellrummet som krogen Floridita, vilket serverade hans favorit-Daiquiri!

Efter tre dagars exkursion i Havannas avgaser så gav vi oss av till Trinidad, vilket kanske såg marginellt bättre ut än i Havanna men anses ändå vara "Karibiens mest välbevarade städer". Men avsikten var nog snarare att ha en utgångspunkt för nästa punkt i vår upptäckt av Kuba nämligen ett besök i en mycket intressant grotta under en dag och en tur i djungeln nästkommande dag. Vi åkte till parken i gamla, ryska lastbilar som får vilken tur i bergochdalbana att närmast framstå som söndagsskola. Den turen gjorde mig väldigt förkyld. Men det var vackert där! Höjdpunkten blev när en kolibri blev närgången och satte sig i håret på en av mina medturister. Där stannade vi under tre nätter och fick tillfälle att lägga oss i solen en eftermiddag.

Sedan bar det av till Varadero, som kanske har världens vackraste stränder. Det var kritvit sand, tyvärr fanns det gott om cigarettfimpar i den så det kanske inte var så trevligt. Vattnet borde ha en helt eget kapitel. Jag tror aldrig jag har badat i ett så klart vatten som i Varadero. Här vistades vi i tre dagar och paniksolade och badade hela tiden.

På det hela var det en trevlig resa men kanske lite för mycket bussresor runt och för lite vila och solning. Jag lärde mig mycket om Cuba för de lokala guiderna var mycket pålästa och professionella. De flesta är ganska fattiga i Karibien men det generella armodet och tiggeriet var jag inte beredd på. Tekniskt sett så befinner de sig fortfarande på 60-talet. Det finns smartphones som tagits dit från anhöriga i USA men det finns inget riktigt mobilnät så det där riktiga nöjet med smartphone har de inte fått chansen att upptäcka. Wifi kan man köpa på hotellen och det kostar 2 pengar per timme. Uppkopplingen är usel och man tappar nätet hela tiden och den timmen går mest åt att försöka logga in. Det är kanske de senaste året som kubanerna själva kan köpa en uppkoppling utan att bli ifrågasatta.

Något som slog oss rent allmänt är att det är sällan man hör polissirener i Havanna. Endast en gång på tre dygn! Det finns även samma angiverisystem av STASI-modell som DDR hade, och 8 av 10 kubaner är angivare. Det är därför inte speciellt nyttigt att vara frispråkig och det gäller även turisterna. Så jag tror att kriminaliteten är relativt låg men fängelserna i Kuba är fyllda med oppositionella.

Men nu är jag hemma igen! Nu har det gått två månader sedan jag gick hem för sista gången från jobbet. Vad tycker jag om det så långt? Med bakgrund att jag har haft arbetsdagar som varit minst 12-13 timmar långa, pendling inkluderat, så är tillvaron underbar. Jag slipper kliva upp i svinotta, kyla, fukt och mörker för att ta mig till jobbet. Jag slipper vänta 90 minuter på stationer därför att man har ställt in tåg! Jag slipper slösa mitt liv på ofrivillig väntan, bli smittad av folk som inte har vett på att nysa och hosta i armvecket. Jag slipper doften av alla smygfisar folk släpper i tron att ingen märker det och alla svettiga armhålor i trånga bussar. Jag slipper att ducka för alla fullproppade ryggsäckar. Jag slipper väldigt mycket och det är skönt!

 Visserligen har jag också stunder som är skittråkiga men jag har också känt mig väldigt trött. Det beror kanske att jag fått utlopp för den pyspunka som jag haft sedan jag började jobba igen. Ballongen har brustit! Men nu på sistone så har det känts lite bättre och jag börjar få ork att ta tag i grejer.

På "Poolman-fronten" intet nytt. Länsstyrelsen har fortfarande ärendet på sitt bord. Jag skulle kanske påminna om att detta borde vara klart nu även om jag vet utslaget - tillbaka till kommunen igen!

Tuesday 10th January

Nu har jag haft min första arbetsbefriade vecka och vad tycker jag om den? Den har varit allt på en gång. Tråkig eftersom det är inget skönt väder, det har varit ömsom kallt och ömsom blåsigt och regnigt. Och sedan hör det till årstiden - det är mörkt och det känns som om det är skymning mest hela dagen. Skön för jag slipper att stå på någon station i kyla och regn och vänta på att det ska gå tåg eller buss, utan jag kan ligga kvar i sängen och njuta av att slippa det.

Första veckan har mest gått åt till att vänja mig vid att vara hemma och dessutom frisk! Det har mest känts som om det är semester. Men jag har gjort upp lite planer för aktiviteter som jag ska göra - senare... genom "gula-lapp-övning" där allt som jag ska göra skrivs på en gul lapp. Aktiviteterna består mest av storstädning för det finns ställen som jag inte städat sedan jag började jobba efter sjukskrivningen. Och så den ständigt pågående "dödstädningen". Jag fattar inte varifrån alla grejer kommer. Men jag fick i alla fall frostat av och inventerat frysen! Så det är klart och projektet "äta upp den mat som redan finns" är igång!

Jag har faktiskt börjat att träna lite, försöker med 50 - 60 minuter per dag. Förhoppningen är att eftersom jag inte växer längre på höjden så vill jag åtminstone inte växa mer på bredden. Jag är lite för kort för min vikt, med andra ord. Men jag kan inte säga att jag är överdrivet piggare, kanske lite för tidigt att uttala sig om det efter en vecka. Eller så är det livet i ständig mörker som tröttar ut.

Något som jag noterat är att jag sover mycket bättre på nätterna och vaknar tämligen utvilad. Det är också en känsla som jag saknat. Jag har slutat drömma om jobbet också. Jag har aldrig fattat varför jag drömt om olika arbetsuppgifter på nätterna, eftersom jag aldrig fått betalt för det. Oavsett, när jag ser kvinnan i spegeln så ser jag ett betydligt fräschare ansikte, lika ful och gammal som vanligt förvisso, men inte med lika tunga påsar under ögonen.

"Övriga framtidsplaner" är fortfarande något jag funderar över. Det är klart att efter en vecka så är det för tidigt att uttala sig om det. Och på "poolmanfronten" intet nytt. Jag väntar fortfarande på länsstyrelsens utlåtande att lämna tillbaka ärendet till kommunen. Myndighetskontakter är oftast inte mer spännande än så. Ett evigt väntande!            


Saturday 31th December

God fortsättning på julen och ett gott slut och gott nytt år!

Det blev inte mycket till julhälsning i år. Jag har inte haft julkänsla heller. Det är sex plusgrader utomhus och julrosorna knoppar för fullt i rabatterna. Allt som inte vissnat är fortfarande grönt! Det är långt till första snöflingan känns det. Efter nyår hoppas jag att jag får chansen att åka lite skidor, men det ser lite mörkt ut på den fronten just nu.

Min sista vecka på jobbet! Motivationen är inte den bästa, och det känns som om det inte är någon större idé att påbörja något eftersom jag inte vet om jag hinner att avsluta det. De sista skälvande dagarna blir långa av tristess. Men jag har lovat att härda ut. Vem vet, det är kanske de sista dagarna i livet som jag har ett jobb att gå till. Inte för att jag hoppas det, men det stod inte en kö av några potentiella arbetsgivare utanför min dörr denna vecka... heller.

Värsttragiken är ett exempel på ett offentligt företag som går in för att undvika att leverera det som utlovas. På min sista vecka på jobbet måste jag infinna mig på plats senast kl. 8:00. Än så länge har jag inte lyckats med det till 50% trots att jag påbörjat mina resor till jobbet 05:45! Enkel resa till jobbet tog 2 timmar och 20 minuter. Den enkla förklaringen är att tåget 06:05 blev inställd två, tre minuter efter avgångstid så det är bara att vänta på nästa tåg. Det är ingen idé att klaga för man kommer inte fortare fram.

När jag väl var framme på jobbet såg jag en väldigt tråkig och kal arbetsplats. Allt som är personligt låg prydligt inpackat i en liten IKEA-påse. Det är allt som behövs efter 18 år på ett och samma ställe.

Trots att jag inte hunnit avsluta mitt jobb så ligger Trygghetsrådet på för att få mig in i fållan igen. Som tur är så har jag lyckats avstyra det lite så första mötet blir inte förrän om två månader. Jag hinner kanske "hitta mig själv" under den tiden och fundera lite på vad jag vill - egentligen. Vem jag vill vara, vad jag vill göra och allt sånt som andra kanske redan vet. Eller så är det sånt man inte kan veta förrän det är försent.

Nästa veckas planer är att göra ett schema till mig själv så att tiden inte försvinner i ett meningslöst töcken. Jag behöver skaffa mig kondition och bli piggare.

Imorgon börjar det ett nytt liv för mig. Hur det kommer att gå står skrivet i stjärnorna!




Thursday 8th december

Tung eller lätt dag, det avgör ni! Bortsett från det - det var ett tag sedan jag hörde av mig.

Idag fick jag beskedet om att min sista arbetsdag på mitt jobb blir nyårsafton eller rättare sagt - dagen innan. Då har jag jobbat exakt 18 år på företaget på dagen. Det kommer att kännas konstigt att aldrig mer gå till mitt gamla jobb. Frågan blir om jag någonsin kommer att få ett nytt jobb och en ny start? Det återstår att se!

Men ärligt talat så sörjer jag inte det just nu. Det ska bli skönt att lämna ett tufft heltidsjobb, 19 mils pendlande med Värsttragik dagligen och få något som kanske liknar "livet". Att hitta resterna av mig själv och laga mig! Att ha en fritid som är värd namnet. Att kunna umgås med vänner utan att ständigt skicka med förbehållet "kanske" eftersom man inte exakt vet när man kommer hem. Att hemkomsten kan slå på flera timmar ibland! Att jag, en 90% människa som inte kan prestera 110%! Det finns ännu fler skäl men det tar jag inte upp här.

Från att ha haft ett jobb där 10 % är svenskar och resten kommer från jordens alla hörn och kontakterna sitter ömsom i Shanghai, ömsom i Brazilien till att stirra ut i den lilla världsdel som heter "bakgård" kommer att bli en tuff omställning. Att inte höra diskussioner på ryska, tyska, bosniska, turkiska, italienska, kinesiska och spanska längre. Jag får nog skaffa mig en parabolantenn om längtan blir för svår.


Så den här dagen är slutet på någonting och också början på något annat.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr. (Karin Boye - Rörelse)




Thursday 20th October


Hösten har kommit på fullt allvar. Träden lyser med alla tänkbara varma färger på löven. Det är kallare än vanligt, ca  5 - 10 grader och det blåser konstant en kall vind. Jag går fortfarande i sandaler för jag har inte riktigt orkat att tänka på att byta skor. Jag fryser väldigt sällan om fötterna, på vintern går jag i ett par tunna yllestrumpor och ofodrade Dr Martens.

Den enda gången jag minns att jag verkligen frös om fötterna var den gången jag åkte på kurs till Stockholm. När jag åkte från Uddevalla var det ungefär 9 plusgrader och jag hade anpassade kläder för den temperaturen. På fötterna hade jag ett par tunna jodpurs! Det var bara det att dagen efter hade det blivit ett rejält väderomslag i Stockholm och det var 10 minusgrader. Upptill löste jag med en extra tröja, men jag hade inga andra skor med mig. Även om jag kunde köpt ett par varma dojjor, så fick jag inte tillfälle till det eftersom kursen pågick från arla morgonstunden till sena kvällen. Det är sådana tillfällen man inte kan glömma.

Jag har fått lov att plundra ett av mina grannars äppleträd (det bästa äppleträdet!!!) och jag har gjort mitt allt för att ta vara på samtliga äpplen. Frysen är full av skivade äpplebitar och äpplemos. Källaren är full av vinterförvarade äpplen. Det hänger några äpplen kvar på trädet till mitt stora förtret. Nästa år ska jag investera i en tork och fixa till torkade äpplen och därmed eventuellt klara av att ta vara på alla äpplen.

Medan jag skalade äpplen slant jag med kniven och högg mig själv rejält i handloven så det blev ett 2 cm djupt jack. (Fråga mig inte hur jag bar mig åt!!!) Blodet sprutade över hela köket och jag fick snabbt göra rent såret och försöka hitta alla kirurgtejper som jag investerat i under dessa år. Jag hittade en rulle, torkade av handloven så att tejpen kunde fastna och tejpade ihop mitt sår. Maken ansåg att jag borde bli sydd och jag ansåg att jag inte ville bli sydd. Och det är patienten som bestämmer. Så har två veckor efter olyckan så har såret läkt sig fint. Lite skört fortfarande, men sårkanterna ligger ihop perfekt och inga infektioner.

Förra veckan blev det en del ofrivillig övertid och jag kände mig lite småkrasslig hela tiden men inte tillräckligt för att gå hem. Som en extra påfrestning levererade inte Västtrafik vad de ska utan jag var konstant 40 minuter för sent hemma. På fredagseftermiddagen var jag så gott som slut som människa och satt på jobbet och försökte göra något vettigt, men det blev mest att ajdla - typ - stirra in i skärmen och fundera på var man egentligen befann sig någonstans. På lördagen var jag ensam utan make och hade myspys med lång promenad och gjorde i stort sett ingen större nytta mer än att vila.

På söndagen bröt en förkylning ut! Det var den som legat i kroppen och pyrt under hela veckan. När något legat och pyrt i kroppen i flera veckor är det faktiskt skönt att få bekräftat att det inte var allvarligare än så. Jag jobbade två dagar denna vecka, men sedan bröt även en migrän ut och jag fick ta min Mats ur skolan och ligga kvar i sängen tills anfallet gick över och vila ut. Jag måste inse att jag inte längre är någon ungdom. Första gången jag någonsin sjukskrivit mig för något överhuvudtaget var jag 48 år och fått en rejäl influensa!

Det som komplicerar läget är att maken och jag bokat på spa under helgen. Visserligen är det skönt att komma ifrån väggarna, men har man satsat på spa så hade jag inte tänkt mig att ligga på rummet och oja mig medan maken förlustar sig i diverse badkar! Så jag hoppas innerligt att jag hinner att bli så pass frisk att jag orkar att delta i åtminstone några, väl valda aktiviteter.

På Poolmanfronten intet nytt! Kommunen har inte anställt de snabbaste tjänstemännen och det har inte Länsstyrelsen heller. Men en gissning från min sida är att ärendet går tillbaka till kommunen. Inte konstigt att samhällsfunktioner är dyra när man kan bolla runt ärenden på det viset.

Sunday 2nd October

Ibland blir det lite tätare mellan uppdateringarna. För att lugna alla som undrar om jag hämtat ut mina anastrozole (som stavas lite olika beroende på tillverkare) så hämtade jag ut dom snällt i måndags. Till min stora glädje var de både billiga och i blisterkarta med 14 tabletter i varje. Det är lättare att hålla reda på när man tagit dom om de sitter i 14-kartsblister. Kanske inbillning men det funkar på mig, i alla fall.

Min hypokondriska granne har i alla fall slagit världsrekordet i grenen "inbillningssjuk in absurdum". Hon har länge gått, sedan jag själv fick cancer, och beklagat sig för sin "gröna starr" och jag har som vanligt lyssnat med ett kvarts öra, för hennes sjukdomar intresserar mig lika mycket som en poängpromenad i stadens avloppssystem. Men den här veckan har hon verkligen tagit ett svårslaget pris.

Till en av våra gemensamma kontaktytor hade hon beklagat sig djupt över att hon hade ledsyn och att total blindhet var hennes snara framtid, bortsett från alla andra krämpor som hon förmodligen inte lider av och att hon aldrig skulle kunna köra bil än mindre kunna ta hand som sig själv. Givetvis hade kontaktytan, låt oss kalla henne "Lisa", sympatiserat med henne och ja... vad mer kan man göra än att låna ett utslitet öra?

Men i mitten av denna vecka hade Lisa sett grannen köra bilen utav bara helvete alldeles ensam nerför gatan och osäker på vad hon bevittnat frågat andra om det var grannen som verkligen var bakom ratten? Hon fick bekräftat att det var grannen - hon som bara hade ledsyn! Djungeltelegrafen lät meddela att grannen blivit "friskskriven" från grön starr och alla andra tänkbara ögonåkommor genom att byta läkare som mer eller mindre bett henne gå och kamma sig. Och därmed kunde hon också köra bilen, till sin egen stora glädje och andras fasa.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta? Asså, märker man inte själv om man knappt kan se eller inte? Personligen tycker jag att det är synd att sjukvården ger så stora resurser till människor som snarare påstår sig lida av olika sjukdomar som de slutligen inte har. Inte minst med tanke på att det finns människor som väntar på ett efterlängtat besök hos en doktor för att få hjälp med verkliga hälsoproblem.

Eller är det så att läkare är så inkompetenta att de inte kan diagnosticera rätt och att människor som av olika skäl vill ha en diagnos kan topprida dessa läkare in absurdum. Det finns en uppenbar win-win-situation där, för patienten kommer inte att anmäla dom till socialstyrelsen för deras intresse är inte att bli friska i första taget, och läkaren spelar med eftersom det ger läkaren ett kompetent intryck och han behandlar patienten efter "bästa förmåga" oavsett vilken diagnos patienten själv ställt på sig.  Oavsett, jag vet i alla fall vilken vårdcentral jag inte ska sätta min fot i.



Sunday 25th of September

Jag läste Elses senaste blogginlägg  och kände att mycket av det hon skrev kunde lika gärna varit min text. Hon berättar om den personliga förändringen som hon gjort från att hon fick diagnosen tills idag.

Jag minns nästan inte att jag fått en diagnos, och jag är innerligt tacksam för att jag började skriva bloggen som en dagbok över vilka känslor jag hade dag för dag. Ibland när jag tittar tillbaka på bloggen funderar jag över vem det är som skrivit det. Texten är skriven av en tjej som heter Sibylla, hon var faktiskt ganska roligt och jag undrar var hon har tagit vägen?

Sibylla, som hon är idag, har tappat skrattet. Jag skrattade mycket innan jag blev sjuk och det är något som jag saknar mest av allt. Jag kunde skoja om allt och min hjärna var plastisk som få hjärnor kan vara. Jag var definitionen av skrattparoxysmen! Jag har ett minne av att jag mådde bra av att skratta. Vad är det som gör att jag inte kan skratta längre?

Jag har även varit en JJ (jobbig jävel), och är det till viss del fortfarande. När jag var ung så refererade min make mig till "den tyska panzarwagen". Jag fick enorm energi av att försöka göra det rätta, att kämpa! Temperamentet har falnat och byts ut till gnäll. Men bara till en gräns där jag orkar. Jag sorterar det till sånt som irriterar mig som person, andra får engagera sig om sig själva. Jag orkar egentligen bara ta hand om mig själv, och det är jobbigt nog. Poolman håller mig vid liv, men det är med nöd och näppe.

Så varje morgon 05.32 står jag framför en spegel, likt Fantomen, utklädd till en vanlig människa och ska ta itu med livet och betraktar resultatet. Vardagligt klädd, ibland sminkad och besmyckad om jag orkar, men hade föredragit pyjamasen och att stanna kvar mellan lakan. 

Jag har haft turen att ha ett jobb, men inte ens det är något som jag bryr mig om speciellt mycket. Jag gör det jag ska, jag kommer till jobbet, tar hand om huvudsysslan och försöker utföra de mål som är uppsatta. Jag förstår min huvudsyssla men jag har grymt svårt att fatta allt "lullull" vid sidan om som ska göras. Jag har fullt upp att klara av det som jag är anställd för att göra. Arbetet har ändrat sig ganska radikalt från det jag blev sjuk tills idag, och jag orkar inte med alla kraven det medfört.

Framtiden? Ingen aning! Jag höll upp med mina Anastrozole i en månad och det var en ganska meningslös övning. Jag märkte ingen större skillnad och fick reda på att det tar kanske ett halvår upp till ett år innan man märker skillnaden. Fem år är ganska lång tid på en kropp som är tänkt att vara i en stadd förändring, klimakteriet, den åldrande kvinnokroppen. Så vad som fanns innan diagnosen kommer aldrig att uppstå, likt Fågeln Fenix, igen. Så jag känner mig berövad på mitt naturliga åldrande.

Före semestern gjorde jag en bentäthetsmätning som jag glömt nämna. Undersökningen i sig var enkel och oblodig. Jag fick lägga mig på en brits och så gick det en röntgen(?) över mina höfter och ben. Men resultatet är kanske allvarlig, kanske inte allvarlig för jag fick bara ett brev där det stod att jag hade osteopleni i en kota och vänster höft med liten risk för benbrott. Skall undersökas varje år, typ! Och om två år, då jag skall skrivas ut från bröstmottagningen så väntar ett samtal. Om vadå? Och varför inte nu? Hur skadad man blir på vägen till friskskrivningen? Hur skadad man varit under tiden? Hur tufft det är att leka frisk och vanlig människa medan man tar mediciner som sänker en till skorna? Eller vad man ska göra åt alla "krigsskador" efteråt? Hur det ser ut om två år står fortfarande skrivet i stjärnorna, det enda jag vet är att det inte kommer att se ut som idag!

Samtidigt fick jag ett förnyat recept på Anastrozolen som om ingenting hänt. Och jag blir tveksam om jag ska fortsätta med min medicinering. Jag tog medicinen idag och har inte hämtat ut för den tablett jag ska ta imorgon. Det gör ingen skada att hoppa över några dagar för halveringstiden för dessa mediciner är 40 timmar. Jag får se hur jag gör.

För övrigt - idag skulle min pappa fyllt 84 år om han fått leva och ha hälsan. Varför jag kom ihåg det idag är mig en gåta. Det var sällan jag kom ihåg det när han levde! Vår familj firade inte födelsedagar i någon nämnvärd utsträckning. Att bli äldre är inget att fira!

Sunday 4th of September

45 veckor kvar till nästa semester! Semestern är ett minne blott, efter treveckors arbete så känner jag att jag skulle kunna ta lite mer - semester! Men jag tror inte jag är ensam om den känslan.

Semestervädret hade mycket att bjuda på, dock ingen direkt värme och inte mycket uppehåll i regnet heller, närmare bestämt. Den enda lite större dagsturen gjorde vi till Käringön och då hade vi tur med vädret. Det finns många vackra västkustorter, och jag har inte sett alla. Käringön är i mitt tycke den vackraste av alla än så länge. En riktig pärla i Bohuslän. När vi ändå var där passade vi på att hälsa på en bekant som har sin sommarfristad där för en kopp kaffe och lite hembakt.

Bildresultat för käringön
Inget kort som jag tagit utan snodd från nätet!

En annan aktivitet som jag pysslade med sista veckan på semestern var att klä om min bäddsoffa. Själva bäddsoffan är det inget fel på. Jag tror att den blivit använd två gånger men tyget hade katterna rivit sönder så utseendet hade mycket övrigt att önska. Tyvärr protesterar blogger när jag lägger in för många bilder så "före-soffan" får ni kolla här. Den var i röd manchester och trådarna hängde ut genom tyget! Men resultatet blev bra och jag är nöjd med min "nya" soffa! Det var enklare att klä om den än vad jag trodde från början.


Jag brukar inte sprida ut mina inredningstips av den enkla anledningen att jag inte är speciellt bra på inredning men för den som är trångbodd och behöver både en soffa och en säng så har jag introducerat "soff-sängen" eller "säng-soffan" om man så vill. Jag städade i ett skåp i våras och drog fram ena huvudkudden efter den andra och kände att jag antingen får slänga dem eller göra något drastiskt åt det. Det tar plats! Anledningen till denna mängd huvudkuddar är att maken trodde att han var allergisk mot sin vanliga dunkudde så nu snackar vi om huvudkuddar av skiftande material, höjder och mjukhetsgrader. Efter ett evigt provande kom maken fram till att den gamla kudden trots allt var äldst och bäst. Och de andra förpassades till glömska ända tills nu!


Så vad ni ser här är sex huvudkuddar samt en ynka prydnadskudde samt en svart, mycket billigt sängöverkast från ett känt svenskt möbelföretag vars namn förkortas med fyra bokstäver. Det ser bättre ut i verkligheten än på bild. För att få in en liten färgklick så fick mjukis- och kärleksälgen Hubbe lägga sig där. Han är ganska stor och brukar vara ivägen för det mesta. Men här får han vara!
Så utifrån det tråkiga rummet som jag tillbringade i som cancerpatient har det blivit riktigt mysigt. Det beror givetvis på att som heltidsarbetande så tänker man inte på hur det ser ut hemma. Det gör man däremot när man går hemma hela dagarna.

Följetongen "poolman"... min senaste överklagan ligger hos Länsstyrelsen och gottar sig. Och poolen ligger just nu i ständig skugga eftersom det står ett berg i vägen för att solen ska komma åt.

Annars har jag inte så mycket att förtälja. Ibland tycker jag att det hände mer när jag var sjukskriven än vad det gör när jag jobbar. En nyhet för de som följt bloggen från början är att min tatuerare gått i pension och lagt ner verkstaden. Marie som gjorde min PMU har givetvis slutat och arbetar som undersköterska. Läkaren som utförde mastektomin har definitivt gått i pension och blev tråkigt nog änkling i somras. Av alla läkare som jag träffat var han den absolut bästa av de alla och jag hade önskat att han hade fått tillbringa sin pension med nära och kära under en längre tid.

Jag har fortfarande inte fått någon tid till att göra bröstvårta men jag väntar med det ett tag till för jag känner inte att jag har tid med det just nu. Jag har heller inte fått besked om hur det definitivt gått med min osteoporos-undersökning. Det är många lösa trådar som jag inte riktigt orkar att ta tag i. Men det kommer väl.

Monday 1st of August

Och så blev det mitt livs sista tillslag på Göksäter gjord! För den som inte vet vad Göksäter är för något så är det "Ullared mini", och har ungefär samma sortiment och, sägs det, samma prisklass. Jag kan inte längre hålla med om det utan en hel del är till och med dyrare än någon annanstans.

Vi tog en tur dit för att kolla möbeltyger för jag har planer på att klä om en bäddsoffa som katterna "dekorerade" lite på sidorna så att stoppningen är synlig. Jag är väl medveten om att kostnaden för att klä om soffan är ungefär som att köpa en ny. Men det är lite mer miljömedvetet att fixa om gammalt, och så får man exakt så som man vill ha det. Hoppas jag! Jag har aldrig klätt om möbler, men någon gång ska vara den första. Kortare sagt, jag tycker om min bäddsoffa, det finns ingen liknande att köpa - alltså - klä om den!

Nåväl, kollen gjordes ganska snabbt. Det fanns en hel del att välja på men jag vill ha enkelt svart som en grundfärg på soffan och ett tyg som jag hittat i Uddevalla kostade 99 kronor metern. Här kostade alla möbeltyger 119 kronor metern eller uppåt, alltså avsevärt dyrare. Dessutom såg tygerna lite skitiga ut. Då gynnar jag hellre den lokala tygaffären och kan komplettera enkelt om jag mot all förmodan råkar köpa för lite. Vi handlade tandpetare och en tång samt "glasögonservetter" för sammanlagt 65 kronor och åkte hem. Nåja, bilbatterierna blev lite laddade i alla fall. Normal stadstrafik tenderar att ladda ur den!

Annars kan jag inte säga att min semester är speciellt upphetsande så långt. Vi gör inget speciellt utan vi är bara som vi ska vara. Vädret är perfekt, lite sol, lite regn, lite varmt, lite svalare. Grönsakerna mognar, och vi skördar och äter med gott mod. Och när det blir tråkigt värre, så promenerar vi. Egentligen ett perfekt liv för jag mår bra, inget stress, inga "måsten".

Fredagen blev en tur till "kerstin på torget" och jag hoppades på att få en "bookmakermacka" men dom hade ändrat menyn - dagen till ära så det blev en tämligen smaklös "black and white" (rödvinssås och bea). Det var "Uddevallakalaset" denna helg och det är en ständigt tråkig tillställning där man tar inträde för publika gator. Vi gick runt de gatorna och hamnade på "Yerba" och tog lite whisky och vin och sedan blev det hemgång. Klockan var inte ens tio!

För de som undrar vad ett par sysslar med efter klockan tio så kröp vi in i vår bar i källaren och lyssnade på favoritmusik och fortsatta vår fest. Och vi hade hur mysigt som helst.



Thursday 28 July

Andra semesterveckan! Det går fort när man har det skönt och sommarvärmen kom med en så stor kraft så att det inte var riktigt så skönt som jag vill ha det. Normalt blåser det alltid i Bohuslän, men inte när det är värmebölja, då står det helt still.

Förra veckan ägnade jag mig mest åt att fixa sånt som jag vill ha klart och som jag normalt, när jag jobbar heltid och dessutom pendlar, inte hinner med. Och föga överraskande kan man säga att när man väl satt igång med jobbet så tar det inte så lång tid. Åtminstone när man vet hur man vill ha det. Eftersom jag ägnar mig åt "dödstädning" hela tiden så finns det inte så mycket prylar kvar i lådor och skåp.... Eller rättare sagt, det gör det visst men det är inte lika mycket staplat på höjden!

Det är hemskt att inse hur mycket man har som man egentligen inte behöver. "Bra att ha"! "Vill ha"! Det som är borta idag är "bra att ha om fem år", "bra att ha om tio år", och "kommer säkert till användning i framtiden" samt alla böcker jag läste för 20 år sedan som inte längre känns aktuella! Ingen idé att skänka det till ungdomar eftersom de ändå inte kan förstå den tiden då man satt hemma och väntade på telefonsamtal än mindre vet vad en telefonkiosk är för något!

I fredags var maken och jag till stora staden Göteborg och tittade på "Sol och våraren" på Kronhusteatern. Det var bra men det är inte riktigt min kopp te. Mozart i all ära, men jag är ingen entusiast av hans musik än mindre operasång. Skådespelarna sjöng mycket bra, till och med överväldigande bra, men det hjälpte inte upp min brist på entusiasm. Anledningen att vi var där var att vi känner ett av skådespelarnas stolta pappa. Men överlag så blev det en mycket trevlig dag och trevlig kväll.

Sedan har jag färdigställt min andra överklagan till Länsstyrelsen, och jag tycker den blev bra och tillräckligt elak. Det är lite svårt att vara saklig men maken ber mig alltid att lägga till mina syrligheter eftersom de oftast innehåller mer sanning än verkligheten vill låtsas om. Jag är egentligen inte någon elak eller ond person, men jag är en introvert betraktare och ibland när min mun och hjärna inte riktigt är i samklang med varandra, dvs när jag inte längre kan hålla masken, så blir kejsaren avklädd om han inte redan är naken.

Andra aktiviteter jag har gjort under semestern? Maken har en förmåga att gilla att odla gurkor! Normalt har vi två gurkplantor som vi försöker äta upp frukterna av, och där överskottet går till närmast söjrande. I år så finns det fyra plantor och vi kastar runt oss gurkor till höger och vänster, grannarna är överlyckliga! Men eftersom jag funderat på varför vi har så mycket i juli och köper gurka resten av året så har jag börjat lägga in gurkan. Det är inget jag har gjort tidigare i mitt liv så året experiment blir att kolla hur länge inlagd gurka håller.  Stay tuned! 

Wednesday 20th July

Grattis mamma, om du levt idag hade du haft din 87:e födelsedag. Jag kan inte säga att jag sörjer dig, då din livsgnista var borta de sista dagarna i livet. Jag förstår det, du hade värk och svårt att ta dig fram och jag missunnar dig inte att du fick din sista vilja igenom. Men jag saknar dig och tänker på dig, varje dag. I måndags när jag plockade kantareller och blåbär blev jag påmind om din förtjusning i att gå i skogen. Jag mindes också den glädje du hade när jag kom med en stor korg nyplockade kantareller till dig när du inte längre kunde plocka dem själv. Idag hade vi firat din födelsedag ihop med kaffe och tårta om du ännu varit i livet. Det hade blivit en liten fest, ett avbrott i vardagen. Idag fick det bli en dag precis som alla andra dagar. En vardag! Ingen som firar! Inget att fira! Någonting! Ingenting! Jag saknar dig!

Nu till något helt annat...

Semester! Första veckan pågår och den får gärna vara i en hel evighet. Det är skönt att slippa tänka på klockan och om man orkar att jobba ännu en hel dag. Jag förmodar att en och annan väntar på en "poolman-rapport"!

Tja, kommunen tycker fortfarande att det är helt i sin ordning att ha poolen intill vår tomt och att den är helt i enlighet med stadsplanen. Men det finns fortfarande en möjlighet för mig att överklaga till Länsstyrelsen, och det är precis det jag tänker göra - en gång till!

Till saken hör att det område som vi bor på hör till något som Uddevalla kommun, åtminstone för tjugo år sedan, haft som ambition att ha som en "Trädgårdsstad" helt enligt engelska mått. Det finns lite "bits and pieces" som faktiskt kan skänka tankarna åt Brighton eller Folkstone och de flesta som bor här har ett gediget trädgårdsintresse utan att snegla över staketerna. Det är grönt och skönt. Och i den övergripande stadsplanen finns det många detaljer och rekommendationer som går stick i stäv med Uddevalla kommuns egna beslut. Jag vet inte hur mycket man får avvika i detaljplanen från den övergripande planen, men det är värt att sätta det på prövning. Poolman, tror jag, kommer att känna sig prövad!

Det man kan säga om poolen är att den är inte överutnyttjad av barnen. Jag funderar om de är rädda för att föra väsen när de badar. Igår hörde vi lite tisslande och tasslande bakom häcken och på pooldäcket var det två småbrudar i förpuberteten som skulle bada, husets dotter och en kompis. Men de stack fort in när maken min, iförd stråhatt, började klippa lite på vår häck eftersom det stack ut några grenar som irriterade. Och sedan vågade de sig inte ut igen.

Vattentemperaturen i poolen lär knappast stiga över 20 grader - någonsin - så den får de lära sig att behärska - oavsett. Men Poolman sköter sin pool lika mangrant som vanligt. Varje vecka gör han rent botten och fyller på med lite klor så att den är ren och fin. Det gör han oavsett om någon planerar bad eller inte. Lite synd att han inte ägnar lika stor uppmärksamhet åt sin gräsmatta som växer sig högt. Eller fastigheten i övrigt, för den behöver lite färg innan virket blir förstört. Varje eftermiddag, efter jobbet, lägger han sig på sin solbädd och stirrar ut på gatan eller rakt in i en murgröna under en timme och sedan syns inte han till mer. Märklig man, måste jag säga!

Mitt liv i övrigt går sin gilla gång och jag kan inte säga att det är speciellt händelserikt. Egentligen vill jag inte ha det heller, men ska man skriva en blogg så bör man ha ett spännande liv. Idag, när vi fikade, hittade jag ett getingbo en halvmeter från min plats i en dynbox. Spännande! Jag satt och tittade på dynboxen och såg att getingarna flög in, men det flög in betydligt fler än som flög ut. Och när vi öppnade och tog ut de största dynorna såg vi boet. Vi lät resten ligga kvar och tillkallade anticimex som får ta hand om odjuren.




Monday 13th of June

Det är lite glest mellan blogguppdateringarna.

Det händer inte mycket.  Det är mest "jobba, pendla, äta, sova".... dvs den fyrkantiga vardagen, eller ekorrhjulet om man vill kalla det så,  jag efterlyste och ville ha när jag var sjukskriven. Jag är inte lika övertygad om att jag vill ha den idag, när jag är där. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad jag egentligen vill. "Överraskningar" brukar oftast vara tråkiga saker när man kommer upp i åren.

Vår målare är klar med källaren och vi är väldigt nöjda. Det är fint i baren och alla utrymmen är uppfräschade såväl golv, väggar som tak. Det är märkligt vilka underverk en burk färg kan åstadkomma. Jaaa, och naturligtvis en målare som gör jobbet! Tanken var att jag skulle göra det, men jag orkar inte det efter ett dagsverk plus den eminenta resa man tar fram och tillbaka - varje dag!

Misstänker att en och annan väntar på en "poolman-uppdatering".

Så här ligger det till! När maken ringde till kommunen i början på maj för att kolla hur långt man har kommit i sin utredning huruvida poolen och dess placering är förenlig med stadsplanen så fick han en "blänkare" då utredningsmannen frågade om poolman börjat fylla vatten i poolen. Men då kunde man inte ge något besked eftersom man höll på att skriva resultatet med utförlig motivation. Och vi skulle få besked i slutet på maj månad. Och Uddevalla kommun tycker tydligen att det är fortfarande maj månad för något besked har vi ännu inte fått. Jag vet inte om det finns något skyndsamhetskrav på att utreda pooler, men när vi var i kontakt med Länsstyrelsen så menade de på att de inte kunde göra något så länge utredningen var pågående.

Det man kan tipsa en prokrastinerande kommuntjänsteman är att oavsett besked så kommer någon att överklaga beslutet till Länsstyrelsen. Om det är vi eller "poolman" har ingen betydelse. Eller kanske har det det? "Poolman" har hitills inte bevisat att han är skrivkunnig utan har envisats med att skicka "finfina foton" både till kommun och Länsstyrelsen. Jag har både skrivit och skickat bilder och kommer att nagelfara allt som kommunen hittills lyckats producera. Så hemma hos oss spekuleras det vilt över orsaken till att det dröjer.

Nåja, i skrivande stund så har den vid detta laget vår lokala pridegosse ett hejdundrande party på pooldäcket i behörigt avstånd från målsman. Och på sätt och vis blev vi inbjudna.  Vi får lyssna på det medan vi kämpar med att somna. Klockan är 23:30 och jag ska upp klockan 5:00! Som det känns nu så vill jag förgöra den här familjen!

Wednesday 6th April

Påskfirandet i år var intensiv. För cirka en månad sedan bestämde jag och maken oss för att åka på en helgresa till Wismar, som ligger i norra Tyskland. Egentligen hatar jag bussresor över allt annat på jorden, men för en gångs skull föll jag till föga.

Orsaken till att jag inte gillar bussresor är mina erfarenheter av att höra det typiska "pysh-ljudet" redan vid avresan som brukar vara i arla morgonstunden. Och "pysh" hör man lite då och då under hela resan tills bussens enda toalett är fylld till bredden av urin då öl är kraftigt urindrivande.

Men det blev en väldigt trevlig tur ändå, även om hemresan kan närmast beskrivas som en fylleresa där hälften skrålade gamla schlagerdängor som "Vi har det bra, vi här bak i bussen!" och den andra hälften höll för öronen.

Är det någon som noterat Cancerfondens senaste kampanj "Nej till Cancer". Orsaken till kampanjen är att Cancerfonden efterlyser mer resurser till forskning, en omorganisation av cancervården och mer satsningar på att förebygga cancer, eller som man säger på ren svenska: Mera pengar! Så syftet är gott, men man kanske skulle satsa på något annat än att ägna sig åt skuldbeläggning av de som drabbats av sjukdomen.

Vad är det man ska säga? "Nej till Cancer" håller jag med om. "Ja till Cancer" skulle lika gärna vara ett upprop till att införa dödsstraff, och det skulle ingen civiliserad person ställa upp på. Men följer man kampanjen på Facebook så handlar det väldigt mycket om att säga nej till mycket annat där det möjligtvis finns ett samband vid överdriven användning eller konsumtion. Men frågan är om forskningen har lyckats bevisa det så till den grad att det inte råder någon tvekan? För att få den säkerheten krävs det fyra, av varandra oberoende forskningsrapporter! Handen på hjärtat, är vi riktigt säkra? Rött kött? Alkohol? Processad mat? Socker? Avsaknad av motion? Solning? Rökning - enda bevisade samband!

Jag kan hålla med om att om man ser en rullstolsbunden, stupfull person sitta mitt i solen med en cigarett i munnen, gottepåse i ena handen och en falukorv i den andra så ser inte speciellt hälsosamt ut. Men att påstå att en normalkonsumtion av - i stort det mesta - skulle orsaka cancer? Det köper jag tyvärr inte.

Jag kan heller inte förstå varför "socker" dyker upp i alla cancersammanhang. Socker är en ren energikälla till allt liv. Ok, för att den söta smaken är tilltalande. Men ur evolutionärt synsätt är den goda smaken ett sätt för att få livet att ta till sig något energirikt och se till att göra det när tillfället finns. Det var inte självklart att få äta sig mätt under Hedenhös glansdagar. Men när socker väl kommer in i kroppen och bryts ner så gör inte kroppen någon skillnad om energikällan är socker, kinakål, linser, äpple eller köttbit. Energinedbrytning ser likadan ut ändå!

Livet går ut på att kunna unna sig någonting när man förtjänar det och testa annat som man inte känner till. Hade det varit annorlunda så hade vi kanske inte blivit drabbade av cancer (i lika stor utsträckning) men då hade vi förmodligen fortfarande varit på stenåldersnivån, också! 

Saturday 19th March

Tillbaka till vardagen efter en veckas förkylning. Och det är när man frisknat till man inser att allt jobb man lämnade kvar när man blir sjuk finns kvar när man blir frisk. Så det är ingen idé att tro att saker händer av sig själv. Inte ens om man ber snällt...

Under förra helgen uppgraderade vi oss lite med en trådlös högtalare som inköptes på närmaste "el-pryl-affär". När vi kom hem visade det sig att den fungerade en gång sedan gick den sönder. Jag tror det hände när maken satte på musik av "Spotnicks" vilket inte är något av mina favoritband. Hur vi än felsökte och kontaktade support så fanns ingen hjälp att få utan vi blev rekommenderade att åka tillbaka med högtalaren och reklamera den. Inga problem, här har ni en ny! blev svaret från den fantastiska supportavdelningen. Den fungera och nu genljuder musik från David Arkenstone huset! Det är vacker musik, i mitt tycke!

Jag passade även på att välja färg på väggarna till det som behöver göras i ordning i källaren samt en fondtapet. Nu hade jag tänkt vit vägg så färg på väggen fanns inte mycket avancerade färger att välja på. Vitt är vitt! Det var värre att välja tapeter där endast ett "fåtal" hängde i rullar och resten stod prydligt ordnat i olika kataloger. Jag visste ungefär vad jag tänkt mig och till slut hittade jag den tapeten som jag tror passar bäst till fondväggen. Anledningen till denna aktivitet är att vår husmålare har oss i turordningen. Så jag räknar med att hela källarvåningen kommer att vara tipp-topp om en till två veckor. Det är inget utrymme som vi normalt använder men det är ändå bra att det är i ordning. Och vem vet, vi kanske kommer att använda det när det är så fräscht och fint där.

Den här helgen skiner solen för ovanlighetens skull. Det har varit en liten tendens att solen skinit när man jobbar och sedan har helgen varit dimmig. Denna helg är det dessutom vårdagjämning, ett av mina favorithändelser där dagen blir längre än natten. Man piggnar till lite mer. Nu det sista har jag varit tröttare än vanligt och hoppas att det vänder.




Wednesday 9th March

Varför ska det bli vinter i mars, när det inte kan bli det i januari eller februari? Just nu är snön drygt 10 cm djup och ofattbart tung. Det har snöat hela helgen.

Helgens bravader var att bli rejält förkyld. Åkte till jobbet på måndagen för jag tyckte inte det var så farligt, men när jag kom till jobbet insåg jag att jag borde stannat hemma. Tågtrafiken har blivit bättre, men helt återställd till och från Uddevalla blir det inte förrän på onsdag. Så jag får antingen åka tidigt och joxa mig hem genom att byta bussar lite här och var. Eller stanna till tidig eftermiddag och sedan ta ordinarie buss som tar mig ända hem direkt.

Jag väljer det senare. Jag orkar inte att fundera på när jag ska gå av och var jag ska gå på nästa buss. Och välja rätt buss, båda gångerna! Förra torsdagen lyckades jag med konststycket att välja fel buss när jag skulle till jobbet med påföljd att jag fick en sightseeing över Hisingen. Jag hade kanske uppskattat det om det om det inte vore ... kl. 06:15! Nu var det inte så farligt utan det tog 10 minuter extra tid innan jag landade framför skärmen på Lindholmen.

Det var värre förra gången jag och en kollega lyckades med bravaden att välja fel buss. Men det berodde på att man ändrat turen utan att vi uppmärksammat det. Vi märkte ganska snart att det kommer att bli en intressant tur, men tröstade oss med att vi kunde ta samma buss tillbaka. Inga problem, trodde vi. Den gången hamnade vi längst ut i Torslanda där busschauffören kastade ut oss på ändhållplatsen. Den bussen skulle inte tillbaka, visade det sig. Så där stod vi, på en öppen, blåsig plats, iförda nylonstrumpor, kjolar och allmänt vår/sommarklädda och frös häcken av oss i en dryg halvtimme innan det kom en buss som kunde köra oss tillbaka. Det felsteget kostade en timme men blev återbetald med ett och annat skratt, istället.

Så nu ligger jag hemma mellan lakanen, febrig, snuvig och tycker synd om mig själv i största allmänhet. Finns det något mer meningslöst?

Thursday 3rd of March

Lite sammanfattning över hur min februari har varit och lite i början på mars.

Den 4 februari, var det den stora cancerdagen och jag fick det obligatoriska samtalet från min klinik den dagen för att kolla om jag fortfarande är vid liv. Det är nämligen 3års-jubileum för min bröstcancerdiagnos. När jag tittar bakåt i tiden så inser jag hur fort tiden har gått. Det kändes nästan som igår! Ändå har många minnen mellan diagnosen och idag försvunnit. Jag kan inte längre tala om hur ont det gjorde eller hur jobbigt det var. Jag har glömt det! Lagt det helt bakom mig! Det är ingen idé att fråga om det längre.

Oftast brukar inte dessa samtal mynna ut i något meningsfullt. Min kontaktsköterska är inte tillräckligt plastisk i hjärnan för att förstå skämt, och det insåg jag redan från början. Så det går inte att skoja med henne. Men det kanske är svårt att skämta och skoja när man jobbar i "cancer-branschen"? Men efter att ha dividerat en del om jag behöver förnya mitt recept så påpekade jag att jag efterlyst en bentäthetsundersökning och fått svaret "efter två år" och undrade om det kanske var dags efter två och ett halvt år? SSK lovade att lägga en lapp till doktorn för en remiss.

Fredagen efter min mammo gjorde min bröstmottagning sitt bästa för att döda sin patient! När jag kom hem meddelade maken mig att jag fått ett brev från bröstmottagningen. Med "fyra veckor" innan positivt besked från mammon och snabbare om det är negativt i mitt minne kastade jag mig över brevet och öppnade det för att - som jag förväntade mig - få en läkartid för vidare utredning. Men det stod att allt såg bra ut och då kan man pusta ut i ytterligare 21 månader om inget oförutsett händer. Men både maken och jag var ganska darriga innan vi förstod vad som stod i brevet. Vi firade beskedet med ett glas gott vin och en god middag. Egentligen var det en vanlig "mesig fredagskväll" men vi kände att det var mer välförtjänt än annars.


Och häromveckan fick jag besked om att man tagit emot en remiss på osteoporoskliniken men väntetiden är fyra månader så det återstår bara att vänta, något som en före detta cancerpatient är väl bekant med. Men det känns bättre att vänta på en röntgen än att vänta på "ingenting" så min läkare har i alla fall tagit mig på allvar.

Pendlandet till jobbet har blivit en riktig kamp om tiden. "Natten till den 13 februari brann ett teknikhus på järnvägen i Olskroken i Göteborg. Detta ledde till stora störningar i järnvägstrafiken runt Göteborg." För min del ledde det till att man ställde in mitt tåg på morgonen och ersatte det med en buss. Normal tid för tågresan är 55 minuter och med buss ca 100 minuter. Första veckan kom jag väldigt sent till jobbet varje dag och var tvingad att gå tidigare än vanligt för att få sittplats på den ordinarie bussen. Redan 25 minuter innan avgång så var det en lång kö vid busshållplatsen. Så Värsttrafikens "stora störningar" är en kraftig underdrift.

Numera kliver jag upp 04:20 för att hinna med en buss kl. 5 som tar mig snabbast till jobbet. Och då har jag tid att stå i kö 30 minuter innan jag kliver på bussen som tar mig hem. I början räknade trafikverket med att felet skulle åtgärdas inom 8 veckor, men det ser ut att kunna bli klart redan inom 4 veckor. Men hur jag ska orka upp i sängen mitt i natten i ytterligare en dryg vecka har jag ingen aning om. I morse var jag sugen på att begå självmord av trötthet.

Lite roligt då? Ja, i kväll gick jag på en kurs i mousserande viner. Jag har gått den kursen förrut, tillsammans med en väninna. Det är vårt sätt att umgås med varandra. Men något som jag noterade idag som jag inte känt på länge är att jag helt plötsligt känner dofter precis som på den "gamla" tiden och även smaker fick under kvällen en helt ny mening. Jag fick en AHA-upplevelse som gjorde mig helt överlycklig. För de som minns att mitt smak- och luktsinne var helt satt ur spel under cyton  är bara att inse att det tar fruktansvärt lång tid att komma tillbaka på den fronten. Men nu, äntligen är jag hemma där.

Det finns en del saker, småsaker, som inte hittat hem än. Men kanske kommer det också tillbaka eller så är det bara att inse att en cytostatiskabehandling och ålder, inte att förglömma, ställer till mycket för en människas livskvalitet.

Monday 1st of February

Hej till publiken!

Nu har jag äntligen en symaskin och gardinerna är färdigsydda och upphängda. Jag har kanske inte längtat efter tillfället eftersom min talang inom heminredning har mycket att önska. Men det ser betydligt fräschare ut. Och ljusinsläppet i vardagsrummet är idag maximalt och det behövs under den mörka årstiden. Det kändes som en helt lyckad helg där jag blev klar med något, för en gångs skull.

Jag har också fått tillbaka ett svar på min överklagan till Länsstyrelsen och de anser att det inte behövs någon bygglov för Poolmans "mästerverk" i ett högst välmotiverat anförande. Däremot anser de att det inte är en altan utan ett byggnadsverk och då gäller andra regler. Så kontentan av det är att länsstyrelsen återremitterat fallet till kommun och kommunens tjänstemän får gå och kamma sig och kolla över om det är förenligt med de stadsplaner som kommunen har och även med avseende på eventuell störning på omgivningen eftersom byggnadsverket är "omfattande". En liten delseger, med andra ord. Poolman kan givetvis överklaga till Mark-och Miljödomstolen i sin tur, men med tanke på att han endast ringt och pratat, samt skickat bilder, så lär han inte ha förmåga att sätta sig ner och skriva ner något som talar för hans sak - om det ens finns någon.

Nu återstår det vad kommunen kommer fram till i sin nya utredning angående detta "byggnadsverk". Om beslutet inte går min väg återstår det några lagar till och en och annan piffig detalj som jag kan anställa. Men tills jag avslöjar nästa steg i min plan återstår det att se vad kommunen säjer. Det är dumt att gå händelserna i förväg. Men min juridiska JJ har fått en rejäl kompetenshöjning tack vare vänner och bekantas tips, råd och inte minst stöd. Stridshönan är på G!

Idag var det en artikel i SvD var innehåll gör mig lika förtvivlad varje gång jag ser det. "Ät mycket frukt och grönt, undvik rött kött, motionera regelbundet och akta dig för övervikt. Så lyder råden för den som kraftigt vill sänka risken för att insjukna i bröstcancer, enligt en ny studie som gjorts på tusentals kvinnor." Jag har alltid ätit mycket frukt och grönt, undvikit rött kött, varit motionär på elitnivå tills knäna gav med sig och sedan dess motionerat regelbunden och aldrig varit överviktig. Jag tror jag delar dessa vanor med väldigt många kvinnor som är drabbade och funderar mer på hur jag fick bröstcancer då? Jag gillar inte den här typen av "forskningsrapporter" eftersom de skuldbelägger oss bröstcancer-patienter. Lite av "skyll er själva" som inte anses leva ett tillräckligt hälsosamt liv för att undgått bröstcancer. JAJJA ER!!! Det är bara en tidsfråga tills asketism är rekommenderad livsstil för alla kvinnor som vill hålla sig på benen och inte bli skuldbelagda. Går det bra att bära kläder i säckväv? 

Förra veckan var det "klämdagen" då jag fick chansen att mammografera mitt upplyfta bröst. Jag hade planerat att komma dit direkt från jobbet och kom ca 20 minuter tidigare. Att komma tidigare är inget problem eftersom det finns en liten själv-serverings-kafé där och en kopp thé skulle sitta fint innan undersökningen. Men så blev det inte utan en sköterska kom direkt och raggade upp mig med orden "före vår tid" och vid utsatt tid var jag redan på väg hem klar för denna gång.

Silikonbröstet kollas givetvis inte utan endast det "friska" bröstet. Det var inte smärtfritt utan jag kände att det var mer smärtsamt med tanke på alla ärr än det var utan ärren. Det kanske blir bättre nästa år när det hunnit att läka sig ännu mer. När jag frågade varför jag var i det "vanliga" programmet med tanke på att jag har en diagnos fick jag svaret att det är standard rutin vid mastektomi i Västra Götalands regionen. Men om jag kände något eller var orolig så var det bara att slå en signal. Nu är jag inte orolig för varken ... eller..., men jag hade gärna sett att man gjort ett ultraljud under höger arm eftersom jag ändå haft en kontaminerad nod. Jag får hoppas att de vet vad de gör, även denna gång. Besked får jag om ca fyra veckor, betydligt tidigare om det finns tecken på mer cancer. Så i detta fall - no news are good news! Men trots att det bara var en "halv" undersökning så blir det fullt pris - 100 kronor.

Den mottagning som jag går på är densamma som opererat tre kvinnor trots att de varit friska. Det finns väl egentligen inget att försvara kliniken med mer än att jag har erfarenheten och intrycket av att de är väldigt noga och gör trippel-undersökningar när misstanke finns. Jag har alltid känt mig väl bemött och trygg där. Sedan kan de har förväxlat något prov, eller gjort en fatal felbedömning. Men jag hade nog hellre blivit okynnesopererad för misstänkt bröstcancer än tvärtom, dvs. att inte blivit opererad trots att jag har cancer. Och att de missat en solklar diagnos har, mej veterligen, inte hänt på denna klinik. Det är tråkigt oavsett, men det absolut tråkigaste har ännu inte hänt där.
 
Mina framtida planer är att jag inte har några. Jag får fundera lite på om det är något annat som jag vill ändra på hemma eller i mitt liv. Tanken var att jag skulle måla om i ett rum nere i källaren, men efter många diskussioner hemma så väljer vi att leja ut det jobbet. Jag har väldigt lite fritid p.g.a. heltidsjobb och lång pendling och egentligen ingen ork att göra omfattande jobb hemma efter en dag på jobbet. Men man måste inte ha några planer, jämnt och ständigt utan jag ska försöka utöva konsten "Dolce far niente". Det är inte lätt när man alltid varit i farten i sitt tidigare liv så jag måste ta i där också.
Väl mött! 

Monday 18th January

Det händer inte mycket när det är mörkt, kallt, vinter och trist i största allmänhet. Det känns lite som att jag tar "kväll" direkt när jag kommer innanför dörren. Det är lite i tidigaste laget, men är man slutkörd så är man. Det är mörkt som på natten och ett glas rosé i trädgården lockar inte, om man säger så. Det hade inte varit fel att gå i idé, ändå.

Symaskinsforskningen är klar och jag hittade en modell som inte hittar på en massa hyss utöver att sy stygn man vanligtvis använder - raksöm, zickzack... och ibland trikå. Helt broderibefriad! Nu återstår det bara att hitta symaskinsnålar som inte blundar varje gång man ska trä maskinen. Och förhoppningsvis blir det några färdiga gardiner till slut. Höstgardinerna har av någon outgrundlig anledning blivit vårgardiner. Spelar ingen roll, då slipper jag fundera på det. Det är ljusa gardiner så de passar när som helst på året och lär få hänga där i några år innan jag sätter igång med ett nytt gardinprojekt.

På "krämpa-fronten" inget nytt. Maken fick en ny operationstid till morgondagen. Han verkar ta det mesta med ro, men jag är faktiskt lite nervös. Jag har ingen aning varför jag är det. Det är bara en oroskänsla i största allmänhet. Min läkartid har jag fortfarande inte fått, men jag väntar ett tag till och så får jag ta tag i det. Jag har inte känt att jag har haft tid eller lust, egentligen. Brösten sitter där de sitter och jag har inget besvär med det. Det som återstår är lite korrigeringar som jag inte är riktigt nöjd med (förutsatt att läkaren inte heller är nöjd med det), en bröstvårta och tatuering. Det känns inte bråttom på något vis.

Och så fick jag svar från Länsstyrelsen att de tycker att "Poolmans" Pool är helt ok. Jag har fortfarande inte läst brevet i detalj men jag tycker fortfarande att den inte är ok, så jag kommer att överklaga beslutet till Miljödomstolen. Vi får se om två fel blir ett rätt eller om det blir tre fel. Tre fel betyder inte att matchen är över utan jag får bara använda en annan strategi och börja om från början. Förr eller senare kommer det ett bakslag även för vår lokala badgosse och hans pool. Vi har redan märkt att han börjar bli less på poolen att han inte gärna vill ha med den att göra. Tendensen fanns redan i höstas och vi kan skönja attityden att det är inte så komfortabelt att sitta där och "gassa" när vi står på vår terrass och tittar över "härligheten". Han håller på principen "min pool är mitt kungadöme", även om det ser fånigt ut.

Wednesday 30th December

Det var spöklikt att åka till jobbet dagen före julafton. Centralstationen var nästan tom på människor. Jag kunde välja sittplats på bussen, normalt står man trångt tillsammans med många andra. På arbetsplatsen lös flitens lampa hos tre stycken, endast en fjärdedel av den personalstyrka som annars arbetar där. Det stod alltid en hisskorg på den våningen man befann sig, och de flesta toaletterna var lediga. Och det är iskallt i lokalerna eftersom varken maskiner eller människor är närvarande för att värma upp den. Jag gjorde färdigt det jag kommit för att göra och tog en kort dag på kontoret. Det var planen och den gick i lås.

Julafton hemma är inte mycket att skriva hem om när man är två som firar. Vi kollade på Kalle Ankas jul, gjorde en Janssons frestelse, tog fram lite god pålägg och åt kvällsmat.Vi hade med andra ord inget behov av syrgasmask efter att vi intagit "julmiddagen". Det var lugnt och det har det fortsättningsvis varit sedan dess.

Enda äventyret som gjorts på en vecka är ett nedslag i mellandagsrean. Vi trängdes bland alla förhoppningsfulla "fyndare" som sprang runt som skållade illrar i affären för att få tag i ... tja... vad köper man på mellandagsrea? Det mesta utbudet som fanns var kläder och skor. Jag har för närvarande inget behov av varken/eller. Jag har hitills lyckats att "down-siza" garderoben och avsikten är att den ska vara anständigt fylld. Inte till bredden som det är nu.

Lite köpbehov fanns det. Inget viktigt men praktiskt! En köksassistent! Jag har en "Foodmaster" som inte låter frisk och som heller inte alltid uppfyller mina behov. Så jag köpte en köksassistent och åkte raka vägen hem och bakade mitt första köksassistent-knådade bröd på 30-35 år. När jag flyttade hemifrån ingick det i mitt bohag en "Kenwood" med både korvstoppar-prylar och vad vet jag. Men den var så opraktisk att det var mer handdisk och efterarbete så jag gav bort den och köpte bra knivar istället. Det enda som jag kan tänka mig att köpa till är en köttkvarn så att jag kan få grovmalet kött till en riktig "böff".

Jag började även att sy mina gardiner. Jag kände i alla fall att det var på gång. Tog fram symaskinen och började frejdigt att klippa till, nåla, kasta sömmar... och ... tja... symaskinen gick sönder! Ärligt, jag hade hoppats på att upptäcka att symaskinen var sönder innan jag köpte köksassistenten! Så det blir att utrusta sig med en ny symaskin också. Lite utanför min budget, men det är tyvärr en nödvändighet i detta hushåll. Jag syr inte överdrivet mycket men det är alltid något som måste läggas upp nu och då. På måndag ska jag forska lite i "symaskin", gärna en som syr som vanligt och inte börjar brodera blommor varje gång man lägger upp ett par jeans.

Jag fick även en tid till min andra mammo efter att jag fått diagnosen. Jag fick en opassande tid och gick genast in på sidan och ändrade tiden. Men det konstiga var att det fanns bara lediga tider i januari, alla övriga månader är de fullbokade. Misstänker att det inte går att boka längre än en månad i förväg. Jag får boka om det en gång till skulle jag tro. Om det är någon som undrar om jag är orolig, så måste jag göra dessa personer besvikna. Nä, jag är inte orolig av naturen. Varför skulle jag vara det? Det är liksom ingen bra idé. Antingen är man orolig i onödan så har man mått dåligt i förväg helt i onödan, eller så har jag fått återfall och då har jag varit orolig i onödan och mått dåligt längre än nödvändigt. Oavsett, så är det ingenting jag kan påverka och bryr mig inte om det. Givetvis blir man glad när det är "negativt" och ledsen om det är "positivt" men det är sånt jag får tänka på i februari/mars. Innan dess "fullt ös"!

Vilka nyårslöften hade jag tänkt att låta bli att infria? Jag är inte säker på att jag har några löften som jag vill göra, kanske att ta vara på mig själv lite bättre och börja träna lite mer regelbundet. Jag har varit slarvig på den punkten mest för att jag har prioriterat annat och jag har inte speciellt mycket fritid. Men mycket av det har jag hunnit med under min första lediga julvecka. Jag har ytterligare en vecka att plocka undan "gammalt liv" och fundera på om jag ska avge något löfte eller inte.

Önskar alla där ute ett gott nytt år och en god fortsättning på det nya året!

Wednesday 23th of December

Julvädret på västkusten är fascinerande. Det går inte att få det gråare, tristare och fuktigare än här. Det finns inget i detta väder som är upplyftande. Tvärtom, man går in i sig själv när man inte ser längre än en armlängd i dimman. Och ett annat fenomen träder fram, när det är tjock dimma så blåser det inte. Vilken vädergud konstruerade detta väder?

En dag kvar till jul och julstämningen har fortfarande inte ställt in sig hos mig. Ändå tycker jag att vi har juldekorerat hemmet på gränsen till osmakligt. Inte hela huset, men vardagsrummet ser ut som en tysk julmarknad. Jag kryssar mellan alla renar som står på golvet, den ena fulare än den andra. Det finns ljusslingor precis överallt. Det är en sann glädje att konstatera att jag aldrig satt upp några julgardiner. Det kommer jag inte göra i år eller i överskådlig framtid heller.
Min ren!
I år har vi lyckats få tag på ett batteridrivet jultåg. Tanken är att man ska montera den runt en julgran, den som inte existerar hemma. Så rälsen ligger på mitt på golvet till min och mina fötters förtret. Varenda gång jag går i vardagsrummet så trampar jag på rälsen och det är smärtsamt, vill jag lova. Annars tycker jag att tåget är väldigt fint och trevligt ett kort ögonblick, ca 15 sekunder. Då tuffar den och går och låter som ett tåg ska. Efter dessa sekunder hör man en intensiv "Bjällerklang" genljuda över hela huset precis som i en disney-rulle. Än så länge har jag sprungit efter tåget för att använda avstängningsknappen, men det är endast en tidsfråga tills jag sparkar sönder den till tystnad så allt glitter ryker över nejden!

Den eviga frågan, julskinka. I år har vi gjort så att vi köpt en julskinka och griljerat den i avsikt att äta den som smörgåspålägg. Och det fungerar så bra att vi lär vara tvungna att köpa en till. Misstänker att den andra julskinkan kommer att åka i en luxuös ärtsoppa eftersom den inte kommer att vara lika god, eller något sånt. Övrig julmat blir som luncher och middagar. Det blir inget traditionellt julbord, för det blir så knepigt när man bara är två som ska äta.

Årets "nykomling" på julmenyn blev en bohuslänsk äggost med egenodlade och hemkokt björnbärssylt. Jag har aldrig gjort det och de gånger jag har haft tillfälle att smaka har jag inte varit imponerad av denna delikatess. Det smakar inte mycket i mitt tycke, ungefär som pannacotta. Men man ska testa allt en gång i livet och i år blev det att anrätta en äggost till försökskaninen jag är gift med. Han har gått igenom relativt många middagar med tveksamheter och experiment i köket och överlevt. Antingen hade jag nybörjartur eller ett bra recept, men det blev väldigt gott tillsammans med sylten.

Vad ska jag göra när jag är ledig under 14 dagar? Det blir så många dagar om man tar ut fem semesterdagar och kombinerar det med alla röda dagar. Jag köpte "Lidandets konung" i höstas i avsikt att ligga på schäslongen och slappa under julen. Jag trodde det var en lätt pocketbok men när den kom insåg jag att jag kommer att slå sönder ansiktet om jag somnar under den. Det är en bok om cancerns historia. Jag har inte läst någon "cancerlitteratur" från det jag fick min diagnos. Jag känner att jag har haft nog med min egen historia och kommer aldrig att ge ut någon bok om den perioden i mitt liv. Men den här verkar intressantare.

En lättare litteratur som jag varvar med är en historisk bok om Elisabeth I. Jag är historieintresserad och är mest intresserad av senmedeltiden och den begynnande moderna perioden efter det. Elisabeth är en intressant regent då hon regerade under en tid då det ansågs att kvinnor inte kunde styra ett land.

Sedan har jag några "UFO" att ta hand om (UFO är detsamma som unfinnished objects) . Gardiner, säger jag bara! Äntligen kommer jag att få tid att sy färdigt de och kunna lägga ett tungt ok till handlingarna. Om det blir tid över, så blir det kanske att börja renovera det som finns kvar i källaren. Men det är ett gemensamt projekt och det beror på om vi vill/hinner/orkar att ta tag i det.

Men först blir det uppesittarkväll med god mat, vin i magen, massor av godis och travtipset i högsta hugg. Avsikten att spela på hästar är att bli rik. Vi har inte haft någon större framgång på den fronten trots att vi ofta ligger på både fem och sex rätt. Men då har "utdelningen" oftast uteblivit och blivit jackpot. Lite snöpligt, men vi kämpar vidare. 

Med detta vill jag önska alla en god jul och ett gott nytt år!

Saturday 5th of December

Inte helt oväntat blev det ingen stund över förra helgen för att sy några gardiner. Men skam den som ger sig, det finns fler helger man kan nyttja till att åtminstone göra något. Det finns något som heter "förberedelse" också och jag gör lite då och då så kommer jag att bli klar ... någon gång. Kanske andra eller tredje advent? Vem bryr sig egentligen, vi är bara två som ser att vad som är gammalt och nytt.

Min absolut största förhoppning var att bli klar till den stora blottardagen, första advent. För nytillkomna läsare så är blottardagen den dagen man visar staken i fönstret! Det fanns inte mycket plats för dessa. Maken har ockuperat en del fönsterbrädor för alla hans pelargonier (ja, ni läste rätt!) och det är så fullt att det inte får plats något mer. Det är några fönsterbrädor som jag har till mitt "förfogande" så det är dessa som stakarna får pryda.

Annars kommer jag inte ta julen på något större allvar, i år heller. Det blir de vanliga bekymren, för stor skinka, för mycket mat och "too much of everything". Min "årets julklapp" är ett par nya skor som jag köpte på "Black friday" till reducerat pris och eventuellt något som jag inte behöver utan bara vill ha. Återstår att se vad det kan bli. Förmodligen ingenting, behovet av prylar avtar med åldern.

Idag gör Helga ett återbesök i Bohuslän. För de som lyssnar på meteorologerna så får man en känsla av att man måste ha ett ankare i kappfickan för att inte blåsa bort. Det är riktigt blåsigt och regnigt, men inte värre än att man kan vara ute. Fast det vill vi inte. Då var det betydligt värre 1969 och stormen Gudrun 2005 i jämförelse. När Gudrun hälsade på så fick vi rätta till takpannorna efteråt och långt senare upptäckte jag att det varit ett så stort undertryck i huset att det runnit lite regnvatten i hallen på ett ställe som det omöjligen borde hända om det inte är extremt. Spännande, säger jag bara!

Annars händer det inte mycket, äta, jobba, sova! Har börjat julförberedelserna med att baka saffransbullar med mandelmassa och de blev riktigt goda. Jag har faktiskt köpt och griljerat skinkan. Vi beslöt oss för att göra det tidigt så har vi pålägg på mackorna hela tiden fram till jul. Om det finns någon skinka kvar till jul så är det ok. Om inte - lika ok!

Min chokladkalender bjöd på ett kinderägg idag. Lite konstigt för det är i morgon som det är "lilla julafton" eller "nikolaus-dagen" - jultomtens namnsdag. När jag var liten så fick jag en liten present den dagen. Men enligt tradition så kunde barn få ett ris den dagen om de inte varit snälla. Det var lixom domedagen inför julafton och gav barnen en vink om de kunde förvänta sig julklappar. En grym sed, tycker jag.

Friday 20th of November

Det blir längre och längre mellan gångerna som bloggen uppdateras. Det är inte speciellt upphetsande att skriva om vardagen och vad man gör då. Kliva upp, åka till jobbet, jobba, åka hem, gå och lägga sig. Och så äter man med jämna mellanrum för att orka med dagen. Kul, kul?

Terrordåden i Paris - hur känner jag för dem? Jo, jag tycker det är fasansfullt att det finns människor som anser sig äga rätten att beröva andra människors liv för att ... äh, av vilket skäl som helst! Jag känner en enorm avsmak för mördare. Sedan blir inte avsmaken större om det är ett liv som berövats eller 130! Det är inte mängden offer som räknas utan handlingen i sig.

Jag känner ingen rädsla över om jag råkar ut för terrorism. Då skulle inte mitt liv fungera. Jag pendlar långt varje dag och går genom Centralstationer, Femman i Gbg osv. Jag rör mig på folkrika och intressanta platser. Rädd för att dö? Ja, precis som alla andra. Men jag inser också att även om jag har en cancerdiagnos bakom mig så finns det femtio olika smaker på dödskamp, det vill säga, många sätt att dö på. Och att bli söndersprängd är bara ett sätt att dö på, förmodligen den snabbaste, smärtfriaste och det grisigaste för dem som ska plocka upp mig efteråt. Så det är bara att gilla läget och leva livet, precis som vanligt.

Köksgolvet är äntligen på plats så en storstädning är vad som återstår. Det blev bra och känslan av att fått ett helt nytt kök finns faktiskt. Det finns inga ytterligare planer på att köpa något nytt i köket, utan vi plockade fram några trasmattor från vinden och la dem på golvet och det blev lite mer ombonat. Och nästa vecka blir det juldekorerat och när julen är över så är även känslan av att fått ett nytt golv.

Och förra veckan bestämde vi oss för vilka fåtöljer som vi ville ha. De står också i vardagsrummet och bjuder in till en skön stund framför dumburken. Nu återstår det bara att SVT börjar sända lite underhållning också. Det har varit lite klent med det i deras programutbud på sistone. Det som återstår är att fixa nya panelgardiner. Min förhoppning är att jag lyckas få en dag över den här helgen för att bli klar med det. Annars får jag försöka hitta energin att göra något på kvällarna efter jobbet. Sannolikheten för det är ganska liten. Jag är orkeslös efter en arbetsdag, måste jag erkänna.

Nu återstår det att bli klar i källaren. Asså, det som andra skulle göra är klart. Det som vi ska göra själva är inte ens påbörjat! Men idéerna är på plats och även materialet så vi har ingenting att skylla på, mer än tidsbrist. En masterplan för det är att fixa till det under mellandagarna då jag förmodligen får ledigt. Det vore skönt att ha det bakom sig, också.

På "läkeri-fronten" intet nytt! En JJ laddar! 

Monday 9th November

Just nu flyger tiden fram med blixtens hastighet och jag inser att jag har alldeles för lite fritid för att hinna med någonting.

Efter vattenläckan i köket så rev en snickare upp golvet och ställde dit en fläkt som har gått varm i två veckor. Det är ungefär 25 grader varmt där så det går inte att vistas där längre än nödvändigt. Dessutom är allt löst i köket framdraget så jag kommer inte åt bänkarna så det har blivit en hel del snabbmat i mikrovågsugnen och glass.

Första tanke var att snickaren skulle göra allt klart. Men snickaren kommer lite då och då när det passar honom själv, och det är svårt att vara hemma så har vi bestämt att lägga golvet själva. Vi har insett att det går fortare!

Under tiden har vi "renoverat" vardagsrummet. Det är inget dramatiskt. Jag har oljat in parkettgolvet och det blev bra. Nu återstår det bara två nya fåtöljer som ska ersätta soffgruppen som blev bortskänkt till välgörenhet. Vi känner inte att vi har bråttom med det utan när vi hittat de perfekta fåtöljerna så köper vi dom. Än så länge finns det några tänkbara kandidater, men man hittar alltid något fel på alla. När allt är ommöblerat så tycker jag att det är klart. Fattas det något så går det alltid att rättas till.

Veckans planer är att försöka göra klart någonting, vad som helst - faktiskt. Fokuset får ligga på att bli klar helt och hållet på vardagsrummet så att vi kan lägga den till handlingarna. Sy nya gardiner, kanske något kuddvar. Köket kan vi inte göra något med förrän snickaren har lagt igen golvet och reparerat ett köksskåp. Så nästa fokus får vi lägga på att försöka bli klara i källaren. Det är inte så våldsamt mycket, men det ska göras.
Kunde inte låta bli.... :-D
På sjukdoms/läkar/sjukhusfronten intet nytt. Maken har ännu inte fått en ny operationstid och jag har heller inte fått någon läkartid för besiktningen av operationen. Hur maken lägger upp taktiken för att få reda på när han är aktuell har jag ingen aning om. Jag förmodar att jag får lägga mig i där och bli en JJ (jobbig jävel) för att hjälpa honom på traven. Jag har fått lite erfarenheter sedan min diagnos. För min egen del är det ok om det dröjer lite grann tills såren mognat lite. Det har läkt fint, inga infektioner, höger bröst har lite konstiga färger men inget som oroar mig (inget är svart, alltså!!!). Men jag har en hel del trådar som sticker ut och hänger runt så jag känner mig som en trasdocka. Jag har försökt att dra ut en del av trådarna, men det verkar som om det inte är helt läkt under ärren och då lossnar inte tåtarna. Jag har inte bråttom längre, allt "det värstaste" har jag bakom mig.

Monday 19th October

När jag inte är under behandling och inte har någon sjukhusvistelse framför eller bakom mig så finns det inte mycket att skriva om. Livet är ganska lik det jag hade innan jag fick min diagnos. Jag springer inte lika fort i ekorrhjulet, men det beror nog mer på att jag faktiskt har hunnit bli lite äldre, och med det - förhoppningsvis - lite klokare.

Jag är inte helt läkt på vänster bröst och när jag tryckte lite på ett lite öppet sår så kom det lite "gôr" (Göteborska:något smetigt) ur såret. Inte mer än en droppe av blod/sårvätska/eventuellt var, men det gjorde mig lite orolig. Jag testade det igår igen, men då kom det ingenting. Jag tror det är ganska lugnt. Annars läker det riktigt bra men det är för tidigt att säga om det blir snygga ärr eller inte.


Missfärgningen på vänster bröst har försvunnit lite mer men jag tycker det tar väldigt lång tid innan det är riktigt läkt. Men det var en relativt stor operation så jag får förmodligen köpa läget att det inte blir riktigt läkt förrän om 2-3 månader. Ibland sticker och drar det i bröstet och då blir jag irriterad. Egentligen borde jag mammografera mig inom en snar framtid, men jag hoppar gärna över det tills  det är helt läkt.  

"Protes-bröstet" har läkt sig helt. Men jag är inte riktigt nöjd med ärret. Det känns med fingret som om de sytt ihop allt tillsammans med revbenen eller att man opererat med hjälp av ett skohorn. Men i övrigt känns det bröstet helt ok, bortsett från obehagskänslor som är identiska med de som jag hade efter mastektomi-operationen. Det kommer att försvinna, men det tar tid.

Ärrkorrigeringen har nog blivit så bra som den kan bli. Jag har svårt att förlika mig med det, men det måste jag lära mig att göra. Håller på med cicatrix varje dag och ska göra det några månader till så får vi se om inte det blir näst intill osynligt. Då har både jag och plastikkirurgen gjort allt vi kan och då återstår bara "var god svälj".

Makens operationsområde har det varit värre med. Bortsett från att hans sår är en bråkdel av mina, så har dom "gôrat" nästan hela tiden. Så jag har fått hjälpa honom med att trycka ut all sårvätska och var och göra rent såret. Det är väl nu på sistone som det börjar ge med sig och läker ihop. Som lök på laxen fick han ett brev för ett tag sedan att de måste operera om honom eftersom man inte fick bort allt. Vi får hoppas att han fått behålla huvudet när behandlingen är klar.
Från "Riskhospitalet" av Frode Överli
Har det hänt något mer kul? Njaeee.... Efter semestern beslöt vi oss för att byta kran i köket. Den som var där var ganska sliten och dessutom lite för liten för att kunna nyttja diskhon till fulländning. Så vi åkte iväg och bestämde oss för den perfekta kranen till köket.

Sedan var det där med rörmokare! Rörmokaren kom, satte dit kranen och åkte därifrån. Men han glömde något innan han åkte, nämligen att kolla så att allt var tätt och att det inte rann något vatten. När vi upptäckte att vattnet skvalade under diskbänken ringde vi till rörmokaren igen och sedan blev det fixat och alla bekymmer över.  Det kan man alltid tycka!

Förra veckan höll jag på att snubbla över köksmattan och funderade över orsaken. Köksmattan hade rest sig precis framför diskhon. Suck, vattenskada! Tog ny kontakt med rörmokaren som, oförskämt,  menade att vi bara sa så för att vi ville ha en ny köksmatta, för han ansåg att den som låg där var gammal. Men uppriktigt så är det inget fel på mattan utan den hade kunnat ligga kvar där tills vi blivit utburna med huvudet före ur huset. Så vi kastade ut rörmokaren och kontaktade försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget verifierade att det är en vattenskada (större än vi befarat) orsakad av slarv så nu kan vi vänta en ny omgång hantverkare som ska fixa golvet och, som jag ser det, ställer till nya problem. Vad trött jag blir!!!

Vi får ta det som en föryngring av vårt hem, den nya mattan är snygg och det kommer att kännas som om hela köket är nytt. Det värsta är att man får "renoveringsnoja", vilket i det här fallet innebär att jag kommer att knalla runt med en spackelspatel och pensel hela vintern. Klart bättre än att titta på "Dobedoo" men klart sämre än att ligga på schäslongen och läsa en bra bok.